Om att ha "en kritisk vän"

Skolverket har gett ut en liten skift som heter Forskning för klassrummet och handlar om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken. Där kan kan man bland annat läsa om lärarledd undervisning, kollegialt lärande, formativ bedömning och pedagogiskt ledarskap. Boken sammanfattar i korta drag forskningsläget kring vad som utvecklar skolors arbetssätt och elevers lärande. Det finns mycket att hämta i Skolverkets skrift, både för lärare och rektorer. Jag fastnade för en särskild sak vid läsningen. I ett avsnitt om ledarskap skriver Skolverket att alla verksamma personer såväl rektorer som lärare i en skola bör ha "en kritisk vän". Med en kritisk vän menas här en erfaren person som på lite avstånd, gärna utomstående, kan vara en samtalspartner och kollega som ger råd och stöd. En sådan vän skulle jag vilja jag ha, tänkte jag vid läsningen. 

Och sedan en tid tillbaka har jag, till min glädje det! I somras när jag började bli aktiv på Twitter fick jag kontakt med en lärare, Annki Norman som undervisar i samma ämnen som jag på gymnasiet. Jag upptäckte snabbt på Twitter att vi intresserade oss för samma saker: läsutveckling och läsförståelsestrategier, bedömning för lärande och digitala verktyg. Annki läste och twittrade uppskattande om mina blogginlägg om läsförståelse och i början av höstterminen länkade Annki till sin klassblogg på Twitter, vilket gjorde att jag kunde följa hennes undervisning via den. Där publicerar hennes elever sina arbeten och jag imponerades av vilka intressanta uppgifter de arbetade med. Se hennes blogg här: naturbloggaritmen. Vi hade kontinuerlig kontakt via Twitter under hösten. När jag skrev något så responderade Annki och vice versa. Uppmuntrande och inspirerande! Men 140 tecken blir smått och efter att jag läst Skolverkets skrift så skrev jag och frågade om Annki ville vara min kritiska vän. Gärna, fick jag till svar och efter det har vårt samarbete ökat, nu via e-post. En kritisk vän ska vara lite på avstånd skriver de i boken. Ja, avståndet mellan mig och Annki kan man inte klaga på. Jag jobbar i Ystad och Annki i Boden. 

Vad gör vi då, som kritiska vänner till varandra? Många olika saker. Jag formulerade nyligen exempelsvar på ett prov om antikens litteratur. Jag ville att eleverna skulle se exempel på hur ett svar på en fråga kan se ut på E, C och A-nivå och formulerade svar på en fråga att visa inför ett prov. Lite osäker  - har jag tolkat kraven rätt? Då skickade jag upp till Annki och fick hennes synpunkter. Hon har vidare inspirerat mig att låta elever skriva essä efter att jag sett hennes elevers essä-uppgifter om Kung Oidipus. Jag hade jobbat med medeltiden och ville att eleverna skulle skriva om brott och straff. När jag hade formulerat mina essä-uppgifter skickade jag dem till Annki för att få respons. Det var första gången jag gjorde essä-uppgifter. Jag får alltid både uppmuntrande och konstruktivt kritik; synpunkter som gör mig mer säker när jag presenterar för eleverna. En annan fin sak med samarbetet vad gäller essän var att en av hennes elever skrivit en lysande essä om Kung Oidipus som jag lät mina elever läsa för att få ett bra exempel att visa. Andra saker vi hjälpt varandra med är att utforma matriser - vi har jobbat med samma PM-uppgift i Svenska 3 och filat på en matris som nu är riktigt bra. Eftersom våra elever i Sv 3 skrivit samma PM-uppgift har vi också skickat texter för sambedömning. 

Sådant här kollegialt samarbete finns så klart också på skolan där jag arbetar. Men jag tror alltså att det finns en poäng med en kritisk vän lite på avstånd, precis som Skolverket skriver i sin bok.  Det blir innehållsinriktade utbyten. Någon rad om kylan i Boden och snödropparna i Kivik, men annars rakt på sak. 

Skolforskare tycks överens om att elever inte ska lämnas ensamma med sitt lärande, att det ibland blivit för mycket av individuellt arbete i svensk skola. Jag undrar om inte detsamma faktiskt kan gälla lärares arbete. Undervisning utvecklas bäst tillsammans, tror jag. Fram för mer kollegialt lärande både på nära håll och på avstånd.