Ett digitalt skollyft

Skollyftet anordnar i höst en kurs för lärare i digital kompetens. Den heter  "Digitala skollyftet och det vidgade kursbegreppet". Den är öppen för alla och allt sker på webben. V. 44 startar kursen och som jag förstår kan man delta mer eller mindre aktivt. Jag och Elisabeth Christiansson har anmält oss. Kanske kan vi bli fler på Sydskånska? Se den här lilla informationsfilmen:

Skollyftet är förresten en samlingsplats för lärare på webben. Läs mer här: Skollyftet

Om att använda matriser och textexempel

Jag fortsätter att berätta om min undervisning utifrån Dylan Williams bok Att följa lärande.

Att tydliggöra och skapa förståelse för lärandemål är den första strategin som William tar upp i sin bok. I samband med det skriver han också om vikten att skapa förståelse för de olika nivåerna i kunskapskraven (han använder inte begreppet kunskapskrav utan kriterier för framgång). Frågan gäller hur eleverna ska förstå vad som skiljer nivåerna i kunskapskraven åt? Att använda matriser är ett sätt för lärare att tydliggöra detta. Men bara matriser räcker inte.  Vi lärare måste se till att eleverna begriper vad som står i matriserna för att de ska vara effektiva verktyg för elevernas lärande. Bedömningsforskaren Anders Jönsson vid Malmö högskola,uttalar sig intressant om matriser i en intervju på Skolverkets hemsida, läs här. Han menar, precis som William, att matriser bör bearbetas i undervisningen.  Ett sätt för läraren att göra det är att använda elevexempel och låta elever läsa och bedöma dem utifrån den matris som är aktuell i undervisningen. William berättar om en högstadielärare, som innan eleverna ska skriva sina labbrapporter, plockar fram några från förra årets klass, avidentifierade, och så ska klassen gruppvis avgöra om några arbeten är bättre än andra utifrån den matris som finns.  På så sätt får eleverna själva använda begreppen i matrisen.  Nedan berättar jag om hur jag använder mig av denna modell i Svenska 1 i samband med att eleverna ska skriva sin första text.

Det första lärandemålet vi börjar med i åk 1 är att skriva intressanta texter anpassade till en specifik kommunikationssituation. Eleverna ska skriva en text som presenterar dem själva på klassbloggen. I samband med det ska vi också jobba med språkriktighet. Jag har gått igenom skrivprocessen med stort S – allt som har med skriva att göra börjar ju på S! Ni vet, man spånar, sovrar, sorterar, skriver, skriver om etc! Vi spånade tillsammans vad man kan ta upp i en sådan presentation och eleverna fick i uppgift att göra en tankekarta på sitt eget porträtt till nästa gång. På den lektionen visade jag eleverna matrisen för uppgiften, se här.  I samband med det gick jag igenom de olika aspekterna vi lärare  bedömer texter utifrån. Vi  granskar texttyp, innehåll, disposition och sammanhang och språk och stil. Därefter fick de undersöka två exempel på självporträtt som jag skrivit om mig själv. Denna gång använde jag mig alltså av egen tillverkade exempel.  Uppgiften var att granska kvaliteten i de bägge texterna utifrån de aspekter som tas upp i matrisen.  Mina två versioner av självporträtt finns här..

Eleverna avgjorde snabbt vilken de tyckte var bäst, nämligen den andra.  Deras uppgift blev sedan att med hjälp av begreppen i matrisen diskutera varför den är bättre. Härigenom kunde jag åskådliggöra matrisen tillsammans med eleverna.  Den första texten ger ett vardagligt intryck, menade eleverna. Ja, vad är det som gör det? Och så kunde jag lyfta att meningsbyggnaden i den liknande talspråket med subjektet först i nästan varje mening och därför inte var så varierad. I den andra texten vänder du dig till oss med frågor, menade eleverna. Ja, den är mer mottagaranpassad  kom vi fram till då. Och så gick vi vidare till att tala om disposition och sammanhang, innehåll och språk och jämförde de bägge texterna. På så sätt åskådliggjordes skillnaderna i textkvalitet för eleverna med hjälp av begrepp i matrisen.  Textexempel har ju också den funktionen att eleverna får en bild av hur man kan skriva, vilket gör uppgiften lite lättare för dem. De har ett exempel att härma. Vid nästa lektionstillfälle ska de få ge respons på en kamrats text samt slutligen värdera sin egen text med begrepp från matrisen. Det här är ett exempel på hur matrisen kan  bli ett verktyg i elevernas lärande genom att den används av både läraren och eleverna i undervisningsprocessen.

Jag lär mer av Dylan William och prövar "No hands up"

Det här med lärandemål är nyttigt, tänker jag, nu när jag klar med alla mina planeringar för de första arbetsområdena och har kommit igång med undervisningen. Denna terminsstart ser mina planeringar lite annorlunda ut. Jag anger först det övergripande lärandemålet, t.ex. att läsa och analysera skönlitteratur, och därefter har jag försökt att formulera ett mål eller flera för varje lektion, t.ex. att förstå betydelse av berättarperspektiv. Vad jag nu märker är att jag tänker lite mer på vad eleverna ska lära sig än vad vi ska göra jämfört med tidigare.

Nästa steg i Dylan Williams bok, som jag skrev om i förra inlägget,  handlar om hur man tar fram belägg för att eleverna verkligen lär sig det målet anger.  Hur följer vi upp under processens gång på ett sätt som synliggör lärandet och ger oss feedback på hur undervisningen fungerar? Williams lyfter fram vikten av att läraren ställer meningsfulla frågor till eleverna i undervisningen. Det är onekligen en teknik som vi lärare är bekanta med men Williams lägger nya perspektiv på hur och vilka vi frågar. Det finns egentligen bara två goda skäl att ställa frågor i klassrummet menar William. För det första ska vi ställa frågor för att generera tänkande hos eleverna och för det andra för att veta hur vi ska gå vidare i undervisningen. Tänkvärt. Jag har kommit på mig både en och två gånger de senaste veckorna med att ställa frågor som egentligen inte är så meningsfulla. En del frågor ställer vi nog ganska slentrianmässigt.  Att ställa meningsfulla frågor som ger inblick i elevernas lärande är svårt och kräver en hel del tänkande från vår sida. Läsningen av Williams bok har fått mig att reflektera mer över mina frågor – både nyttigt och lite jobbigt.

Men det som fått mest praktiskt betydelse för mig är det som William kallar ”No hands up”, eller ”händer upp bara för att fråga”. Det finns tydliga forskningsstudier som visar att elever som deltar i klassrumsdiskussioner lär sig mer – inte särskilt konstigt. Samtidigt vet vi att många elever i våra klassrum inte deltar i dessa diskussioner. Hur ska vi förhålla oss till det? Bara acceptera att de inte vill? Om vi inte vidtar några åtgärder för att alla ska delta accepterar vi ju att vissa elever lär sig mer än andra.  Dylan William förespråkar, i likhet med många andra forskare som håller på med formativ bedömning, att traditionen  med handuppräckning i klassrummet borde upphöra. Istället bör lärare slumpmässigt välja ut elever som ska svara på frågor. Detta kan man praktiskt göra på flera sätt, genom lappar eller glasspinnar med elevers namn, men jag har valt att ladda ner en app: Names in a hat. I den matar jag in namnen på alla i klassen och sedan låter jag appen slumpmässigt välja ut ett namn.

Det blir lite pill med mobilen men tiden det tar har en poäng i sig. Om vi frågar på ett sätt som kräver tänkande måste ju eleverna få tid på sig. Jag berättade för eleverna om appen och om hur jag fördelar frågor – det är inte någon väldigt radikal förändring för elever i åk 2 och 3. De är vana vid att jag frågar även de som inte räcker upp (jag brukar också låta dem få prata med grannen en stund innan jag frågar), men att själv välja slumpvis är nog svårare än vi tror. Ingen har reagerat negativt ännu. Motiven bakom – att jag vill att alla elever ska få utmaningar och kunna utvecklas i sitt lärande genom att vara med i diskussioner och att ingen elev ska känna att den kan sitta passiv en hel lektion, accepterade de ganska omgående. Nu har jag inte varit superradikal heller. Jag låter elever räcka upp och tar först två slumpmässiga elever och sedan en tredje som räcker upp. Det mest slående i detta är att se hur mycket de tysta eleverna har att bidra med!

Dylan William har genomfört klassrumsexperiment med ”no hands up” på en skola i England. De experimenten är dokumenterade i BBC-filmer som ligger på Youtube:

The Classroom Experiment (Ep.1)