Jag lär mer av Dylan William och prövar "No hands up"

Det här med lärandemål är nyttigt, tänker jag, nu när jag klar med alla mina planeringar för de första arbetsområdena och har kommit igång med undervisningen. Denna terminsstart ser mina planeringar lite annorlunda ut. Jag anger först det övergripande lärandemålet, t.ex. att läsa och analysera skönlitteratur, och därefter har jag försökt att formulera ett mål eller flera för varje lektion, t.ex. att förstå betydelse av berättarperspektiv. Vad jag nu märker är att jag tänker lite mer på vad eleverna ska lära sig än vad vi ska göra jämfört med tidigare.

Nästa steg i Dylan Williams bok, som jag skrev om i förra inlägget,  handlar om hur man tar fram belägg för att eleverna verkligen lär sig det målet anger.  Hur följer vi upp under processens gång på ett sätt som synliggör lärandet och ger oss feedback på hur undervisningen fungerar? Williams lyfter fram vikten av att läraren ställer meningsfulla frågor till eleverna i undervisningen. Det är onekligen en teknik som vi lärare är bekanta med men Williams lägger nya perspektiv på hur och vilka vi frågar. Det finns egentligen bara två goda skäl att ställa frågor i klassrummet menar William. För det första ska vi ställa frågor för att generera tänkande hos eleverna och för det andra för att veta hur vi ska gå vidare i undervisningen. Tänkvärt. Jag har kommit på mig både en och två gånger de senaste veckorna med att ställa frågor som egentligen inte är så meningsfulla. En del frågor ställer vi nog ganska slentrianmässigt.  Att ställa meningsfulla frågor som ger inblick i elevernas lärande är svårt och kräver en hel del tänkande från vår sida. Läsningen av Williams bok har fått mig att reflektera mer över mina frågor – både nyttigt och lite jobbigt.

Men det som fått mest praktiskt betydelse för mig är det som William kallar ”No hands up”, eller ”händer upp bara för att fråga”. Det finns tydliga forskningsstudier som visar att elever som deltar i klassrumsdiskussioner lär sig mer – inte särskilt konstigt. Samtidigt vet vi att många elever i våra klassrum inte deltar i dessa diskussioner. Hur ska vi förhålla oss till det? Bara acceptera att de inte vill? Om vi inte vidtar några åtgärder för att alla ska delta accepterar vi ju att vissa elever lär sig mer än andra.  Dylan William förespråkar, i likhet med många andra forskare som håller på med formativ bedömning, att traditionen  med handuppräckning i klassrummet borde upphöra. Istället bör lärare slumpmässigt välja ut elever som ska svara på frågor. Detta kan man praktiskt göra på flera sätt, genom lappar eller glasspinnar med elevers namn, men jag har valt att ladda ner en app: Names in a hat. I den matar jag in namnen på alla i klassen och sedan låter jag appen slumpmässigt välja ut ett namn.

Det blir lite pill med mobilen men tiden det tar har en poäng i sig. Om vi frågar på ett sätt som kräver tänkande måste ju eleverna få tid på sig. Jag berättade för eleverna om appen och om hur jag fördelar frågor – det är inte någon väldigt radikal förändring för elever i åk 2 och 3. De är vana vid att jag frågar även de som inte räcker upp (jag brukar också låta dem få prata med grannen en stund innan jag frågar), men att själv välja slumpvis är nog svårare än vi tror. Ingen har reagerat negativt ännu. Motiven bakom – att jag vill att alla elever ska få utmaningar och kunna utvecklas i sitt lärande genom att vara med i diskussioner och att ingen elev ska känna att den kan sitta passiv en hel lektion, accepterade de ganska omgående. Nu har jag inte varit superradikal heller. Jag låter elever räcka upp och tar först två slumpmässiga elever och sedan en tredje som räcker upp. Det mest slående i detta är att se hur mycket de tysta eleverna har att bidra med!

Dylan William har genomfört klassrumsexperiment med ”no hands up” på en skola i England. De experimenten är dokumenterade i BBC-filmer som ligger på Youtube: