Sommarläsning #2

Tankens mosaik – om mötet mellan text och läsare av Ellin Oliver Keene och Susan Zimmerman

Sedan några år tillbaka har jag jobbat intensivt med gemensam läsning i klassrummet. Vi har läst romaner tillsammans i helklassuppsättning och behandlat innehållet på lektionerna.  Jag har märkt att den gemensamma läsningen ger möjlighet att stötta läsandet tydligare för elever som har svårt och sällan läser, samtidigt som vi byggt upp en gemensam referensram i klassen och haft många goda boksamtal.  I vintras lät jag så eleverna i åk 2 (gymnasiet) efter att vi läst tre romaner gemensamt välja bland ett flertal klassiker, som jag presenterade för dem. Nu skulle de få mer utrymme att välja själva och vara redo för läsning på egen hand, tänkte jag. Det började positivt. Jag lyckades väcka intresse för de olika romanerna: Jane Eyre, På västfronten intet nytt, Doktor Glas, Huckleberry Finn, Therese Raquin, vilka var några av titlarna de kunde välja bland. Fantastiska romaner så klart, enligt min presentation, och eleverna gav sig i kast med att läsa, nyfikna efter vad jag berättat för dem. De fick viss tid på lektionerna att läsa och arbeta med böckerna och jag presenterade litteraturepoken realismen, eftersom många av romanerna var från den epoken. Jag hade minilektioner om berättarperspektiv, personskildring etc. med tanken att eleverna skulle undersöka detta i sina romaner. Läsning skulle resultera i en analys som vi delade upp i mindre delar för att uppgiften inte skulle bli dem övermäktig. Jag märkte snabbt att intresset för att läsa böckerna dalade. De spontana bokdiskussionerna som tidigare uppstod bland eleverna i korridorerna kring den gemensamma romanen lyste med sin frånvaro. För en stor del av eleverna fungerade inte läsningen. De tyckte böckerna var tråkiga och svåra att läsa. Jag saknade också våra gemensamma diskussioner som vi haft kring tidigare böcker. Eleverna tappade helt enkelt intresset för läsningen. Under läsningen av boken Tankens mosaik – om mötet mellan text och läsare av Ellin Oliver Keene och Susan Zimmermann har jag tänkt mycket på läsprojektet jag genomförde i vintras och tror mig nu förstå varför det inte fungerade så bra. Jag hade inte undervisat eleverna i hur de kan göra när de stöter på motstånd i läsningen och jag hade heller inte låtit dem aktivera sina ”scheman”, sin bakgrundskunskap innan och under läsningen. Innan eleverna kan gripas och intressera sig för innehållet i en bok måste de ha fått verktyg att bearbeta läsprocessen – verktyg som undervisningen måste ge dem. Deras oförmåga att lösa problemen som uppstod under läsningen yttrade sig, tror jag, i uppfattningen att böckerna var tråkiga, händelselösa och svåra.  De hade helt enkelt inte fått särskilt mycket undervisning i lässtrategier, se Sommarläsning #1. Syftet med att undervisa om lässtrategier är ju att eleverna efter hand ska utvecklas till självständiga läsare, men det kräver systematisk direktundervisning i lässtrategier. Glädjen över att lära sig nya saker, vilket jag kände under läsningen av Tankens mosaik, överskuggades stundtals av den förstämning som infann sig när jag insåg att jag  kunnat lära eleverna så mycket mer än vad jag gjort. Idag hade jag lagt upp läsprojektet på ett annat sätt – ja hela läsundervisningen, faktiskt.

Vad är då Tankens mosaik för en bok? Jo, den handlar om hur man kan arbeta med läsning i skolan så att eleverna blir livslånga läsare med god förståelse. Författarna Keene och Zimmermann, verksamma i USA, har arbetat under flera decennier i skolprojekt för att utveckla läsandet hos elever. Boken är skriven 1997 och har funnits på svenska sedan 2003. Några huvudteman som boken tar upp är: Hur man kan arbeta för att läsaren ska aktivera sina förståelsescheman och förbinda det nya de stöter på i läsningen med det de redan kan, hur man kan arbeta med att utveckla förmågan att hitta huvudtanken i det lästa, hur läsandet utvecklas med hjälp av frågor, hur man lär elever att läsa mellan raderna och göra inferenser (egna tolkningar av det lästa). Boken är faktiskt i sig en läsupplevelse eftersom den är så personligt skriven. Varje kapitel börjar med en skönlitterär text som författarna själva brottas med att förstå. Genom att beskriva sin egen läsprocess, hur de stöter på problem med förståelse, hur de ställer frågor om innehållet, hur läsningen skapar egna inre bilder modellerar författarna de lässtrategier de beskriver i boken – ett utmärkt grepp som visar att även erfarna goda läsare måste brottas med texter och arbeta för att förstå dem. 

Här tänkte jag ta upp två kapitel som jag särskilt fastnade för. Hem i våra inre tankar, heter ett kapitel som handlar om schemateorin; den teori som bygger på de tankeprocesser som erfarna läsare skapar under läsningen. Vad gör erfarna läsare för att underlätta sin förståelse? Jo, de aktiverar sin bakgrundskunskap (sina scheman) kring det som texten berör. Att lära barn denna tankestrategi inför och under läsningen hjälper dem att bli självständiga läsare. Som lärare har jag delvis förstått detta, men verkligen bara delvis. Jag brukar lägga vikt vid att presentera författaren, berätta om texten (tiden, miljön etc) och kanske ställa lite frågor till eleverna innan vi ger oss i kast med texten. Men har jag aktiverat deras bakgrundskunskap? Nej, egentligen bara min egen. Efter läsningen av kapitlet Hem i våra inre tankar, förstår jag, att jag måste börja hos eleverna. De måste få aktivera sin egen kunskap tillsammans med sina klasskamrater. Hur gör man det då? Forskning har visat att erfarna läsare aktiverar sin tidigare kunskap och sina tidigare erfarenheter kring den obekanta texten genom att göra olika typer av kopplingar före och under läsningen. (se även referat av Barbro Westlund bok, Sommarläsning #1)

Text-till-själv koppling (vad i texten kan du relatera till ditt eget liv, dina egna erfarenheter?)

Text-till-text-koppling (vilka andra texter, filmer, bilder kommer du att tänka på under läsningen?)

Text-till-världen-koppling (hur förhåller sig innehållet i texten till din omvärld?)

Genom att lärare modellerar strategin - tänker högt - inför eleverna om egna text-till-själv-kopplingar som texten ger upphov visar han/hon hur man kan göra som läsare för att aktivera sitt schema. Därefter får eleverna diskutera sina egna kopplingar till erfarenheter och kunskaper som läsningen ger upphov till. På detta sätt får eleverna större grepp om de texter de läser. Sedan fortsätter man på samma sätt med text-till-text-kopplingar och text-till-världen-kopplingar. Detta blir ett strukturerat sätt att undervisa om läsningen, vilket enligt läsforskningen stödjer och utvecklar läsförståelsen.

 Nästa gång jag ger mig i kast med ett läsprojekt ska jag låta eleverna aktivera sina förståelseschema innan vi börjar och fortsätta med att låta dem jämföra sina egna kopplingar med kamraternas. Om de t.ex. ska läsa Doktor Glas skulle jag låta dem fundera över vad de vet om Stockholm, kanske titta på kartor, fundera över religionens roll i samhället, förhållandet mellan man och kvinna etc.

Ett annat kapitel som jag fastnade för i Tankens mosaik heter Gräv djupare med frågor och handlar om frågandets betydelse för läsningen (egentligen för hela livet). Författarna beskriver en ambitiös och engagerade lärare som de besökt och som kände att hon fastnat i sin läsundervisning. Hennes välstrukturerade undervisning studerades under en tid. Läraren arbetade med väl valda texter och jobbade hårt för att ställa bra frågor till eleverna om det lästa. Hon var också noga med att vänta ett bra tag innan hon gav eleverna ordet så att alla hann tänka efter innan de förväntades svara på frågorna. Ändå hade hon svårt att få igång engagemanget i klassen kring frågorna. Hon bestämde sig då efter handledning att istället låta eleverna ställa frågorna. Läraren utarbetade en ny metod som gick ut på att eleverna skulle fundera över vilka frågor de skulle vilja ställa kring texten de läste. Det utvecklades till en strategi uppbyggd kring frågande. Hon började med att modellera strategin. Läste texter högt med eleverna och formulerade egna frågor som väcktes under läsningen. På så sätt blev hon en förebild för eleverna när det gällde frågeställandet. Därefter fick eleverna träna sig i att ställa egna frågor till texterna och samtala om dem i mindre grupper. Att strategin blev att ställa frågor till texten är ju heller ingen slump – läsforskningen har kommit fram till att expertläsare ställer frågor till texterna de läser. I boken beskriver författarna i detalj hur ett läsprojekt som tar utgångpunkt i elevernas frågande kan gå till. I en annan klassisk bok om boksamtal Böcker inom och omkring oss ,ny utgåva från 2011, skriver Aidan Chambers om hur viktigt det tillåtande klassrummet är vid sådan samtal. Principen: Allt är värt att berättas och inga frågor är dumma måste råda för att alla ska våga ställa frågor till texten.

Tankens mosaik är en oerhört rik bok skriven av två passionerade läsare och läsutvecklare. Mitt exemplar har jag lånat på biblioteket men jag vill köpa den så att jag kan ta fram den för fler omläsningar.