I slutet av sommarlovet kastade en lärare ut en skolfråga på Twitter: Vilken är din största utmaning inför kommande läsår? Mitt svar blev: Att följa upp vad varje elev lär sig genom min undervisning. Det var starkt inspirerat av läsningen av John Hatties bok Synligt lärande för lärare, som jag precis avslutat. Skolforskaren John Hatties stora studie om effektiva arbetsmetoder i skolan är nog känd för de flesta på skolan. I vintras kom en svensk utgåva av en förkortad version av studien som ligger till grund för rapporten – Synligt lärande för lärare. Jag påbörjade läsandet tidig vår men blev klar först i sommar. Det är en mastig genomgång av hur lärare bör utforma undervisningen eller egentligen lärandet, för eleverna för att det ska bli framgångsrikt. Huvudbudskapet i boken, som är grundat på en gedigen, minst sagt, studie, är att den framgången i skolan får man om lärare ser sig som lärande i sin egen undervisning och eleverna utvecklas till sina egna lärare. Det är först när läraren har en kritisk syn på sin egen undervisning och ser elevernas lärande som en effekt av den egna undervisningen som betydande lärande kan ske. Det mest kraftfulla sättet att utveckla undervisningen, menar Hattie, är att vi lärare själva systematiskt utvärderar vilken effekt vår undervisning har på elevernas lärande. Han talar om ett grundläggande förhållningssätt lärare bör utveckla som handlar om att man ska lära känna sin påverkan som pedagog: ”Min roll som lärare är att utvärdera vilken effekt jag har på mina elever”.
Två saker som Hatties studie visar är betydelsen av kollegialt samarbete och vikten av återkoppling (feedback). Att kollegor samarbetar kring planeringen, utförandet och utvärdering av undervisningen har visat sig ha stor betydelse för elevers lärande. Om lärare diskuterar sina planeringar med varandra, om de diskuterar vad som kan vara en utmaning för eleverna, hur progressionen i lärandet ska gå till och hur man får belägg för att eleverna lär sig det som är avsikten, kommer det att få betydelse för kvaliteten i elevernas lärande. Det här tror jag verkligen är något som alla lärare vill göra – diskutera hur de ska lägga upp sin undervisning- och det görs så klart också i skiftande omfattning. Vad jag funderade över är hur skolan kan stötta och uppmuntra den typen av kollegialt samarbete. Vilka stödstrukturer kan skolan som organisation skapa för att möjliggöra att detta kan ske på skolan?
Återkopplingens betydelse är kanske det som blivit mest uppmärksammat i Hatties studie. För att återkopplingen ska vara effektiv för elevernas lärande behöver den uppfylla vissa kriterier har Hatties studie visat. Den ska vara specifik och detaljerad (t.ex. svara på frågorna ”vad” ”hur” ”varför”), den ska presenteras i hanterbara enheter, den ska vara ett stöd i inriktningen mot lärandemålet. För att återkopplingen ska vara riktigt meningsfull för elever måste den också innebära arbete för eleven. Eleverna måste uppleva att de har direkt och konkret nytta av den feedback de får och utvecklar sitt lärande genom den. Synligt lärande innehåller flera goda modeller för hur man kan arbeta med återkoppling. Hattie skiljer nämligen på olika nivåer i återkopplingen. Lärare kan ge återkoppling på: uppgiftsnivå (resultatet), processnivå (hur eleven gått till väga för att lösa uppgiften) och självregleringsnivå (elevens reflektion över det egna lärandet). Den vanligaste återkopplingen är den på uppgiftsnivå, men Hattie pekar på vikten av att ge feedback på alla nivåer. I boken finns flera exempel på hur man kan strukturera sin återkoppling utifrån dessa nivåer. I somras presenterade även Skolverket en intressant studie som gjorts om återkopplingen, se länk: Återkoppling vanligt men stödjer inte alltid lärande.
En annan sak som Hattie lyfter är vikten av att välkomna misstag och att skapa en atmosfär i klassrummet där misstag ses som möjligheter till lärande – ett viktigt första steg till lärande. Han citerar basketspelaren Michael Jordan:
”Jag har missat mer än nio tusen skott under min karriär. Jag har förlorat nästan trehundra matcher. Tjugosex gånger fick jag förtroendet att ta det matchavgörandet skottet och missade. Jag har misslyckats om och om igen i mitt liv. Och det är därför jag har lyckats.”
Jag brukar själv, säkert i likhet med de flesta svensklärare, skriva upp exempel på felaktiga meningar ur elevernas texter, anonymt, för att använda i undervisningen av språkriktighet. En elev uttryckte vid ett sådant tillfälle att det är pinsamt för eleverna att deras meningar används för att illustrera fel. Den kommentaren utmynnade i ett intressant samtal kring hur man kan se på misstag, nämligen som en möjlighet till lärande. Det visade sig också att de allra flesta eleverna i klassen såg det på det sätet. ” Det är ju för att vi ska lära oss”, menade eleverna. Men elevens kommentar sätter ändå fingret på vikten av ett tillåtande klassrumsklimat där det är okej att göra misstag och där läraren istället för att säga: ”Nej, det är fel” vid ett mindre lämpligt svar, frågar eleven: ”Hur tänkte du här?”
Slutligen tycker jag varje arbetslag borde ha ett exemplar av John Hatties Synligt lärande – där finns så mycket att diskutera kollegor sinsemellan, användbara modeller, exempel på uppgifter till kollegiet, utvärderingar man kan göra av sin egen undervisning och mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar