Att delge och skapa förståelse för lärandemål

Förra veckan skrev jag om de mål som vi har i vårt arbetslag inför kommande läsår. Att utveckla vår användning av IKT i undervisningen är ett av dem. Ett annat mål är att bli bättre på att tydliggöra målen i undervisningen för eleverna. Samtidigt som vi skrev vår förbättringsplan började jag läsa den engelske skolforskaren Dylan Williams bok Att följa lärande som kom ut på svenska i vår.  William är en frontfigur inom fältet formativ bedömning. Under våren har han besökt Sverige och haft stora föreläsningar i flera städer, bl.a. i Lund där lärare och rektorer från hela kommunen, närmare 2000 personer, deltog. Läs här om det besöket:  Dylan William i Lund. Lunds kommun har startat ett projekt som rör bedömning för lärande och Williams besök var startpunkten för detta.

Att följa lärande är en lättläst bok (gick betydligt snabbare att läsa än Hatties Synligt lärande). I den första delen tar William upp argument för formativ bedömning. Därefter kommer hans fempunkts- program för hur man kan utveckla arbetet med formativ bedömning i klassrummet. De fem punkterna är;

1.       Att klargöra, delge och skapa förståelse för lärandemål och kriterier för framsteg

2.       Att ta fram belägg för elevernas prestationer

3.       Att ge feedback som för lärandet framåt

4.       Att aktivera eleverna som läranderesurser för varandra

5.       Att aktivera elever till att äga sitt eget lärande

Det är den första punkten, om hur man kan delge, klargöra och skapa förståelse för lärandemål och kriterier för framgång, som jag tar upp i detta blogginlägg.  Att detta är viktigt för att vi ska nå framgång i undervisningen är nog en självklarhet, men ibland tar vi kanske bara för givet att eleverna förstår målet och vi ägnar inte så mycket tid åt att se till att eleverna verkligen förstår det.

Att följa lärande blev alltså en passande läsning nu när jag skulle börja planera undervisningen och vara tydlig med lärandemålen. Hur gör man då detta på bästa sätt, enligt William? Först och främst är det viktigt att vi lärare har klart för oss vad målet med lektionen vi ska genomföra är och att vi är intresserade av att veta om eleverna lär sig det som är vår intention att de ska lära sig.  Sedan är det inte säkert att varje lektion ska börja med att vi berättar målet med lektionen för eleverna. William berättar om skoldistrikt i USA som infört det som en regel: att varje lektion ska börja med att lärandemålet anges. Men det kan leda till en slentrianmässig rutin. Alla gör det, men sedan betyder det inte så mycket. Istället måste man fundera över när i undervisningsprocessen,  det är lämpligt att presentera lärandemålet och vinnlägga sig om att eleverna verkligen förstår målet. Många gånger är det säkert lämpligt i början av en lektion men ibland kan det motverka sitt syfte. William ger en del sådana exempel i boken. Att vara överdrivet noga med att ange vad eleverna ska lära sig har också risker, enligt Willimam. Han skriver: ”Ju tydligare man är med vad man önskar, desto mer troligt är det att man får det, men det är mindre sannolikt att det blir meningsfullt.” Se där, vilken balansgång vi lärare går! För egen del kommer jag nog ändå att börja med att tydliggöra målet i början av lektionen. Någonstans måste man ju börja!

När jag presenterade innehållet i kursen Svenska 3 första lektionen hade våra treor precis haft en ordentlig genomgång av gymnasiearbetet, vilket antagligen påverkade vad de mangrant i klassen ville börja med, nämligen arbetsområdet vetenskaplig text. De ville känna sig säkra på den genren inför gymnasiearbetet. Okej, tänkte jag, bra idé, och så gjorde jag en planering där jag försökte tänka igenom vad jag vill att eleverna ska lära sig vid varje tillfälle. Det övergripande målet är: Att förstå hur man skriver vetenskaplig text. Här är den planeringen: Arbetsområde: Vetenskaplig text

Williams första punkt handlar, förutom att klargöra och skapa delaktighet i målen för lärandet, också om att delge och skapa förståelse för olika kvaliteter ett elevarbete kan uppvisa. William förespråkar användandet av matriser. Men matriser ska, precis som lärandemål, inte användas slentrianmässigt. Eleverna måste förstå vad som står i matrisen och kunna använda den självständigt. Ett sätt att uppnå detta är att låta elever ta del av elevexempel, både mindre goda och goda sådan, allt för att de ska lära sig att känna igen arbeten som har god kvalitet. En viktig uppgift för oss lärare är, enligt William, att hos eleverna utveckla ”en näsa för kvalitet”. Vad skiljer en lyckad text från en mindre lyckad text? Genom att låta elever ta del av olika elevtexter inom den genre de ska skriva i, och bedöma texterna utifrån den matris som används, kan man utveckla den förmågan. Här ger William en rad olika exempel på klassrumsaktiviteter man kan använda sig av.  När det gäller mitt arbete med vetenskaplig text i åk 3 önskar jag att jag hade lite olika elevexempel att använda mig av.

I kursen Svenska 1, är det första lärandemålet vi ska arbeta med att skriva korrekta och intressanta texter. Eleverna ska skriva en presentation av sig själva, i form av ett brev till klasskamraterna och det ska sedan publiceras på klassbloggen. Till den uppgiften har jag själv skrivit brev till klassen, ett mindre bra – utan styckeindelning – med en del skrivfel och outvecklat innehåll – och ett som jag arbetat mer med och som är tänkt att illustrera en fyllig text med tydlig struktur och en del goda formuleringar. I det här sammanhanget kommer jag alltså, till skillnad från när det gäller vetenskaplig text, att ha exempel som eleverna kan använda för att bedöma utifrån matrisen. Här är planeringen till det arbetsområdet. Obs – matrisen inte klar.Arbetsområde: Att skriva korrekt och intressant

I kommande blogginlägg kommer jag ta upp andra strategier i Dylan Williams bok.

Hur man kan använda sociala medier i undervisningen

Att skriva förbättringsplaner har varit en punkt på dagordningen i alla arbetslag på Sydgym under A-dagarna. I mitt arbetslag kom vi överens om att utveckla vår användning av IKT (informations- och kommunikationsteknik). Nästa läsår har vi ett system där varje elev har en dator i undervisningen och det gäller att vi är beredda på att använda datorer på bästa sätt för elevernas lärande.  Ett sätt att arbeta med IKT i undervisningen är via sociala medier. Bloggen är, till exempel, ett sätt att synliggöra elevernas lärande och skapa forum där elevernas texter läses, diskuteras och utvecklas. Jag har använt mig av blogg i undervisningen tidigare, både i svenskan där elever skrivit insändare och gett feedback på varandras texter, och i religion där de haft etiska diskussioner på bloggen.  

Det finns flera bloggverktyg att välja mellan. Det här läsåret har jag tänkt använda blogger, som är lätt att arbeta med. Se här: blogger. Tidigare använde jag WordPress, som också fungerar bra men jag tycker blogger är lite enklare. Blogger drivs av Google och synkar bra med deras andra tjänster. Jag har skapat en första klassblogg till NA12A som ser ut så här: Na12a på nätet. Än så länge inte mycket att se, men snart kommer mitt första inlägg som jag tänkt ska ha rubriken: Idrott och politik – hör det ihop? Om regnbågsmålade naglar i friidrotts-VM. Tanken är att eleverna ska diskutera efter mitt inlägg, som presenterar den aktuella frågan. Lite pill är det i början med en blogg, framför allt eftersom man måste lägga till alla elever som medlemmar i bloggen. Det gör man via deras e-post. Men när det väl är gjort är allt bäddat för aktivitet på bloggen. Om någon vill ha hjälp att komma igång med blogger är det bara att höra av sig :).

Ett annat socialt medium som jag tänkt prova med eleverna är twitter. En kollega här på skolan, Fredrik Karlsson, har redan använt det med framgång för att diskutera böcker med eleverna. Nu vill jag också prova. På just twitter delades häromdagen en bra illustration på hur man kan använda sociala medier i undervisningen.  Det var läraren Karin Brånebäck som länkade till sin intressanta blogg Kilskrift. Hon skriver om IKT, flippat klassrum och andra spännande saker om skolan. Här kommer illustrationen: 

Source: The Use of Social Media in School

Sommarläsning #4

Om hur vi ställer frågor

Sommarens läsning avslutades med den brittiska barnboksförfattaren Aidan Chambers. Han har skrivit en klassisk bok om boksamtal Böcker inom oss, som gavs ut första gången 1991. Jag läste en reviderad och utökad utgåva från 2011. Läsningen fick mig att fundera över de frågor vi använder i samtal om böcker, kanske egentligen om karaktären på frågor i undervisningen överhuvudtaget. Chambers betonar, i likhet med andra som skrivit om boksamtal, hur viktigt det är att utgå ifrån läsarnas egna frågor, men han uppehåller sig även en del kring hur vi lärare formulerar frågor till eleverna. Många gånger när vi ställer frågor, vill vi att eleverna ska motivera sig och  förklara hur de kommit fram till ståndpunkten. Vi frågar dem: Varför? Varför tycker du inte om det stället i texten? Varför gillar du boken? Varför tycker du språket är svårt? etc. Chambers är kritisk mot frågan ”varför?” och anser att lärare bör undvika den. Han menar att det är den mest hämmande frågan som finns, framför allt för att den har en förhörsliknande och utmanande karaktär. Det gav mig en ordentlig tankeställare. Otaliga är de ”varför?” jag skrivit i kanten på elevers texter när jag velat de ska utveckla sitt resonemang, otaliga är också de ”varför? ” jag använt mig av i samtal av olika slag. Jag funderar nu över hur det egentligen har fungerat för eleverna och är benägen att hålla med Chambers. Efter att ha läst de transkriberade autentiska boksamtal som finns i Böcker inom oss inser jag att hur vi ställer frågor påverkar samtalets karaktär.  

Men hur ska vi då ställa frågor till eleverna?  Vi vill ju att de ska motivera och förklara sina intryck. Chambers föreslår inledningsorden Jag undrar… (på engelska Tell me…). Jag undrar bjuder in till samtal – visar att någon är genuint intresserad av vad du har kommit fram till eller tänker. Jag undrar inleder ett samtal snarare än ett förhör, menar Chambers. Det betonar ett uppriktigt intresse hos den som leder samtalet och ställer frågorna. Andra frågor som Chambers tycker man ska vara försiktig med när det gäller boksamtal är: Vad tror du boken egentligen handlar om? Vad tror du författaren vill säga? Det är stora frågor som handlar om bokens djupare innebörd. Svaren på de frågorna måste växa fram genom samtalets gång, upptäckas, diskuteras fram tillsammans med eleverna så att man stegvis gemensamt förstår det djupare innehållet i texten.  Och för att det ska ske måste läraren ställa frågor som hjälper läsaren att upptäcka och förstå texten. Boken innehåller en mängd goda exempel på sådana frågor.

Aidan Chambers har en övergripande modell för boksamtal som utgår från fyra grundfrågor:

Jag undrar…

·         …om det var något du gillade i boken?

·         …om det var något du inte gillade?

·         …om det var något du inte förstod eller tyckte var svårt? Om du har några frågetecken?

·         …om du la märke till några mönster eller kopplingar?

Chambers förklarar hur man rent praktiskt kan gå till väga i ett samtal utifrån grundfrågorna. Man ber eleverna att först bara tala i rubrikform utifrån frågorna och skriver upp dessa i spalter. När alla elever i gruppen fått komma med sina rubriker och de är synliga i spalter på tavlan t.ex. vaskar man gemensamt fram samtalsämnen utifrån listorna. Flera elever har kanske uppskattat samma sak, eller gjort kopplingar åt samma håll. Då börjar samtalet där. På det här sättet vinnlägger sig läraren om att samtalsämnen utgår från elevernas läsning samtidigt som allt synliggörs.

Frågorna ovan är grundfrågor – de räcker inte för att upptäcka allt i en bok. Chambers exemplifierar också andra typer av frågor som läraren bör gå vidare med – allmänna frågor och specialfrågor kallar han dem. Lärarens roll i samtalet är att ställa frågor som visar eleverna en väg in i boken. En svårighet som kan uppstå i boksamtal av olika slag är att eleverna kan glida iväg och hamna utanför texten. En bra fråga att använda sig av då, menar Chambers, är: Hur vet du det? Var någonstans i boken märker du det? Det för tillbaka eleverna till det som är utgångspunkt för hela samtalet, nämligen texten.

En utmaning med boksamtal, ja, med samtal överhuvudtaget i klassrummet, är att få dem att leda någonstans och inte bara bli ett utbyte av olika subjektiva åsikter. Lärarens roll är, enligt Chambers, att se till att ge samtalet en röd tråd så att det leder till en gemensam framdiskuterad betydelse av läsningen. Det här kan jag själv tycka är så svårt – jag erinrar mig många tappade trådar i samtal. Ibland går jag ut ur klassrummet och tänker: Vad kom vi egentligen fram till? Vart ledde vårt samtal idag? Jag tröstar mig med att eleverna i alla fall fick uttrycka sina åsikter. Ja, ibland når man inte hela vägen fram. Chambers bok får mig att tänka att jag nog borde förbereda mina samtal ännu mer och göra klart för mig vad som kan få vara subjektivt tyckande och vad som vi bör komma fram till gemensamt under samtalet med min ledning.

Samtal om texter av olika slag är och bör vara en viktig del i svenskundervisningen. Böcker inom oss ger mycket god vägledning till oss svensklärare i konsten att samtala med elever.

Sommarläsning

Precis som många andra lärare har jag använt sommarlovet för en del egen fortbildning. Försteläraruppdraget gav extra lust till lärande och utveckling när det gäller svenskämnet. Jag fick genom Twitter tips om två böcker om läsförståelse: Att undervisa om läsförståelse av Barbro Westlund och Tankens mosaik - om mötet mellan text och läsare av Ellinor Keene och Susan Zimmermann. Under rubriken Sommarläsning har jag skrivit referat av de här två böckerna som gett mycket inspiration om hur man kan utveckla sin undervisning i läsförståelse. Det är något som jag hoppas vi ska kunna jobba vidare med inom ämnesgruppen. Jag har även läst Synligt lärande för lärare av John Hattie. Lite korta huvuddrag från den läsningen finns också nedan.

För övrigt rekommenderar jag, som ni vet, Twitter. Där sker ett kunskaputbyte mellan lärare och skolforskare som inspirerar och lär. 

Sommarläsning #3

I slutet av sommarlovet kastade en lärare ut en skolfråga på Twitter: Vilken är din största utmaning inför kommande läsår? Mitt svar blev: Att följa upp vad varje elev lär sig genom min undervisning. Det var starkt inspirerat av läsningen av John Hatties bok Synligt lärande för lärare, som jag precis avslutat. Skolforskaren John Hatties stora studie om effektiva arbetsmetoder i skolan är nog känd för de flesta på skolan. I vintras kom en svensk utgåva av en förkortad version av studien som ligger till grund för rapporten – Synligt lärande för lärare. Jag påbörjade läsandet tidig vår men blev klar först i sommar. Det är en mastig genomgång av hur lärare bör utforma undervisningen eller egentligen lärandet, för eleverna för att det ska bli framgångsrikt. Huvudbudskapet i boken, som är grundat på en gedigen, minst sagt, studie, är att den framgången i skolan får man om lärare ser sig som lärande i sin egen undervisning och eleverna utvecklas till sina egna lärare. Det är först när läraren har en kritisk syn på sin egen undervisning och ser elevernas lärande som en effekt av den egna undervisningen som betydande lärande kan ske. Det mest kraftfulla sättet att utveckla undervisningen, menar Hattie, är att vi lärare själva systematiskt utvärderar vilken effekt vår undervisning har på elevernas lärande.  Han talar om ett grundläggande förhållningssätt lärare bör utveckla som handlar om att man ska lära känna sin påverkan som pedagog: ”Min roll som lärare är att utvärdera vilken effekt jag har på mina elever”.

Två saker som Hatties studie visar är betydelsen av kollegialt samarbete och vikten av återkoppling (feedback). Att kollegor samarbetar kring planeringen, utförandet och utvärdering av undervisningen har visat sig ha stor betydelse för elevers lärande. Om lärare diskuterar sina planeringar med varandra, om de diskuterar vad som kan vara en utmaning för eleverna, hur progressionen i lärandet ska gå till och hur man får belägg för att eleverna lär sig det som är avsikten, kommer det att få betydelse för kvaliteten i elevernas lärande. Det här tror jag verkligen är något som alla lärare vill göra – diskutera hur de ska lägga upp sin undervisning- och det görs så klart också i skiftande omfattning. Vad jag funderade över är hur skolan kan stötta och uppmuntra den typen av kollegialt samarbete. Vilka stödstrukturer kan skolan som organisation skapa för att möjliggöra att detta kan ske på skolan?

Återkopplingens betydelse är kanske det som blivit mest uppmärksammat i Hatties studie. För att återkopplingen ska vara effektiv för elevernas lärande behöver den uppfylla vissa kriterier har Hatties studie visat. Den ska vara specifik och detaljerad (t.ex. svara på frågorna  ”vad” ”hur” ”varför”), den ska presenteras i hanterbara enheter, den ska vara ett stöd i inriktningen mot lärandemålet. För att återkopplingen ska vara riktigt meningsfull för elever måste den också innebära arbete för eleven. Eleverna måste uppleva att de har direkt och konkret nytta av den feedback de får och utvecklar sitt lärande genom den. Synligt lärande innehåller flera goda modeller för hur man kan arbeta med återkoppling. Hattie skiljer nämligen på olika nivåer i återkopplingen. Lärare kan ge återkoppling på: uppgiftsnivå (resultatet), processnivå (hur eleven gått till väga för att lösa uppgiften) och självregleringsnivå (elevens reflektion över det egna lärandet). Den vanligaste återkopplingen är den på uppgiftsnivå, men Hattie pekar på vikten av att ge feedback på alla nivåer. I boken finns flera exempel på hur man kan strukturera sin återkoppling utifrån dessa nivåer. I somras presenterade även Skolverket en intressant studie som gjorts om återkopplingen, se länk: Återkoppling vanligt men stödjer inte alltid lärande.

En annan sak som Hattie lyfter är vikten av att välkomna misstag och att skapa en atmosfär i klassrummet där misstag ses som möjligheter till lärande – ett viktigt första steg till lärande. Han citerar basketspelaren Michael Jordan:

”Jag har missat mer än nio tusen skott under min karriär. Jag har förlorat nästan trehundra matcher. Tjugosex gånger fick jag förtroendet att ta det matchavgörandet skottet och missade. Jag har misslyckats om och om igen i mitt liv. Och det är därför jag har lyckats.”

Jag brukar själv, säkert i likhet med de flesta svensklärare, skriva upp exempel på felaktiga meningar ur elevernas texter,  anonymt, för att använda i undervisningen av språkriktighet. En elev uttryckte vid ett sådant tillfälle att det är pinsamt för eleverna  att deras meningar används för att illustrera fel. Den kommentaren utmynnade i ett intressant samtal kring hur man kan se på misstag, nämligen som en möjlighet till lärande. Det visade sig också att de allra flesta eleverna i klassen såg det på det sätet. ” Det är ju för att vi ska lära oss”, menade eleverna. Men elevens kommentar sätter ändå fingret på vikten av ett tillåtande klassrumsklimat där det är okej att göra misstag och där läraren istället för att säga: ”Nej, det är fel” vid ett mindre lämpligt svar, frågar eleven: ”Hur tänkte du här?”

Slutligen tycker jag varje arbetslag borde ha ett exemplar av John Hatties Synligt lärande – där finns så mycket att diskutera kollegor sinsemellan, användbara modeller, exempel på uppgifter till kollegiet, utvärderingar man kan göra av sin egen undervisning och mycket mer.